Sluta drömma om det ljuva livet
Soundtrack: Balladen om den blå baskern - Anita Lindblom
Another day another drama, för att citera allas vår brittan.
Igår var det bjudfest hos Kerstin Bergwall som fyllde hela sjutton år. Captain Nacho hade varit otroligt omtänksamma och köpt present och allt.
Vi gled in som rutinerade vasa-eliter och jag hade dagen till ära samlat inspiration från filmen This is England, och klätt mig därefter. En helkväll följde. Det var sjukt roligt, och sjukt med mycket bra folk.
Jag tror inte jag hade tråkigt en enda gång.
Välbärgade var de, och inpå småtimmarna tystnade plötsligt musiken varpå Kerstin sa att nu fick vi nog lugna ner oss med dansen lite, för flera prismor hade lossnat från kristallkronan, och den kostade uppmot fem mille.
Hurvida det var sant eller inte har jag ingen aning om, men skrämseltekniken funkade tror jag.
Tonårsrevolt gjorde jag också. För första gången i mitt liv sa jag nej till min mamma.
Sen att det var en otroligt töntig sak vi bråkade om spelar ingen roll, bara det att jag sa nej samt kallade hennes uppfostringstekniker barnsliga, bara det är ju värt något.
Ännu längre in på de små timmarna blev jag utskickad av Kerstins storasyster som sa att "Jag nog hade fått i mig lite för mycket, och att det var dags att gå hem"
Men efter att jag förklarat att jag faktiskt bor x antal mil från villastan och efter att jag spytt en aning så var jag välkommen in igen.
Just nu sitter jag och skriver i vårsolen. Bakfull som en lettisk analhora men ändå lycklig.
Jag har alltid tänkt att jag har ganska tur som bor här i Axmarby. I en idyll, en skimrande bakfylle-dröm där fåglar kvittrar, solen skiner, och mamma sitter och broderar i en solstol.
Hade jag bott i Gävle hade jag nog blivit rastlös och börjat äta glass utan hämningar.
Men nu leker livet, och jag är fylld av ett sånt lugn.
Jag har pratat ut hos min väldigt goda vän dessutom, så ingenting tynger mig över huvudtaget.
Inga små hemliga lögner eller tvångstankar.
Sist men inte minst: Tack för en jävlat trevlig kväll, Kerstin!
Another day another drama, för att citera allas vår brittan.
Igår var det bjudfest hos Kerstin Bergwall som fyllde hela sjutton år. Captain Nacho hade varit otroligt omtänksamma och köpt present och allt.
Vi gled in som rutinerade vasa-eliter och jag hade dagen till ära samlat inspiration från filmen This is England, och klätt mig därefter. En helkväll följde. Det var sjukt roligt, och sjukt med mycket bra folk.
Jag tror inte jag hade tråkigt en enda gång.
Välbärgade var de, och inpå småtimmarna tystnade plötsligt musiken varpå Kerstin sa att nu fick vi nog lugna ner oss med dansen lite, för flera prismor hade lossnat från kristallkronan, och den kostade uppmot fem mille.
Hurvida det var sant eller inte har jag ingen aning om, men skrämseltekniken funkade tror jag.
Tonårsrevolt gjorde jag också. För första gången i mitt liv sa jag nej till min mamma.
Sen att det var en otroligt töntig sak vi bråkade om spelar ingen roll, bara det att jag sa nej samt kallade hennes uppfostringstekniker barnsliga, bara det är ju värt något.
Ännu längre in på de små timmarna blev jag utskickad av Kerstins storasyster som sa att "Jag nog hade fått i mig lite för mycket, och att det var dags att gå hem"
Men efter att jag förklarat att jag faktiskt bor x antal mil från villastan och efter att jag spytt en aning så var jag välkommen in igen.
Just nu sitter jag och skriver i vårsolen. Bakfull som en lettisk analhora men ändå lycklig.
Jag har alltid tänkt att jag har ganska tur som bor här i Axmarby. I en idyll, en skimrande bakfylle-dröm där fåglar kvittrar, solen skiner, och mamma sitter och broderar i en solstol.
Hade jag bott i Gävle hade jag nog blivit rastlös och börjat äta glass utan hämningar.
Men nu leker livet, och jag är fylld av ett sånt lugn.
Jag har pratat ut hos min väldigt goda vän dessutom, så ingenting tynger mig över huvudtaget.
Inga små hemliga lögner eller tvångstankar.
Sist men inte minst: Tack för en jävlat trevlig kväll, Kerstin!
Kommentarer
Trackback
