Sluta drömma om det ljuva livet
Soundtrack: Balladen om den blå baskern - Anita Lindblom
Another day another drama, för att citera allas vår brittan.
Igår var det bjudfest hos Kerstin Bergwall som fyllde hela sjutton år. Captain Nacho hade varit otroligt omtänksamma och köpt present och allt.
Vi gled in som rutinerade vasa-eliter och jag hade dagen till ära samlat inspiration från filmen This is England, och klätt mig därefter. En helkväll följde. Det var sjukt roligt, och sjukt med mycket bra folk.
Jag tror inte jag hade tråkigt en enda gång.
Välbärgade var de, och inpå småtimmarna tystnade plötsligt musiken varpå Kerstin sa att nu fick vi nog lugna ner oss med dansen lite, för flera prismor hade lossnat från kristallkronan, och den kostade uppmot fem mille.
Hurvida det var sant eller inte har jag ingen aning om, men skrämseltekniken funkade tror jag.
Tonårsrevolt gjorde jag också. För första gången i mitt liv sa jag nej till min mamma.
Sen att det var en otroligt töntig sak vi bråkade om spelar ingen roll, bara det att jag sa nej samt kallade hennes uppfostringstekniker barnsliga, bara det är ju värt något.
Ännu längre in på de små timmarna blev jag utskickad av Kerstins storasyster som sa att "Jag nog hade fått i mig lite för mycket, och att det var dags att gå hem"
Men efter att jag förklarat att jag faktiskt bor x antal mil från villastan och efter att jag spytt en aning så var jag välkommen in igen.
Just nu sitter jag och skriver i vårsolen. Bakfull som en lettisk analhora men ändå lycklig.
Jag har alltid tänkt att jag har ganska tur som bor här i Axmarby. I en idyll, en skimrande bakfylle-dröm där fåglar kvittrar, solen skiner, och mamma sitter och broderar i en solstol.
Hade jag bott i Gävle hade jag nog blivit rastlös och börjat äta glass utan hämningar.
Men nu leker livet, och jag är fylld av ett sånt lugn.
Jag har pratat ut hos min väldigt goda vän dessutom, så ingenting tynger mig över huvudtaget.
Inga små hemliga lögner eller tvångstankar.
Sist men inte minst: Tack för en jävlat trevlig kväll, Kerstin!
Another day another drama, för att citera allas vår brittan.
Igår var det bjudfest hos Kerstin Bergwall som fyllde hela sjutton år. Captain Nacho hade varit otroligt omtänksamma och köpt present och allt.
Vi gled in som rutinerade vasa-eliter och jag hade dagen till ära samlat inspiration från filmen This is England, och klätt mig därefter. En helkväll följde. Det var sjukt roligt, och sjukt med mycket bra folk.
Jag tror inte jag hade tråkigt en enda gång.
Välbärgade var de, och inpå småtimmarna tystnade plötsligt musiken varpå Kerstin sa att nu fick vi nog lugna ner oss med dansen lite, för flera prismor hade lossnat från kristallkronan, och den kostade uppmot fem mille.
Hurvida det var sant eller inte har jag ingen aning om, men skrämseltekniken funkade tror jag.
Tonårsrevolt gjorde jag också. För första gången i mitt liv sa jag nej till min mamma.
Sen att det var en otroligt töntig sak vi bråkade om spelar ingen roll, bara det att jag sa nej samt kallade hennes uppfostringstekniker barnsliga, bara det är ju värt något.
Ännu längre in på de små timmarna blev jag utskickad av Kerstins storasyster som sa att "Jag nog hade fått i mig lite för mycket, och att det var dags att gå hem"
Men efter att jag förklarat att jag faktiskt bor x antal mil från villastan och efter att jag spytt en aning så var jag välkommen in igen.
Just nu sitter jag och skriver i vårsolen. Bakfull som en lettisk analhora men ändå lycklig.
Jag har alltid tänkt att jag har ganska tur som bor här i Axmarby. I en idyll, en skimrande bakfylle-dröm där fåglar kvittrar, solen skiner, och mamma sitter och broderar i en solstol.
Hade jag bott i Gävle hade jag nog blivit rastlös och börjat äta glass utan hämningar.
Men nu leker livet, och jag är fylld av ett sånt lugn.
Jag har pratat ut hos min väldigt goda vän dessutom, så ingenting tynger mig över huvudtaget.
Inga små hemliga lögner eller tvångstankar.
Sist men inte minst: Tack för en jävlat trevlig kväll, Kerstin!
Jag lever imperfekt i presens
Soundtrack: Monster - The Automatic
På grund av en nära väns blogg-abstinenst har jag bestämt mig för att återuppta det här emd bloggandet.
Det kändes väldigt tråkigt ett tag, och jag skyllde på att jag faktiskt har mycket att göra i skolväg, men egent. är det bara bull-shit ,som det heter. Så nu sitter jag här än en gång.
Under en helt vanlig dag i internationella vasaskolan fick vi vara med om en "workshop" som skulle frigöra oss från våra fördomsdemoner. En färgad jänta samt en scout på crack undervisade oss.
Eller undervisade och undervisade, vi lekte hela havet stormar och efter det frågade de med en jätteförstående och sympatisk stämma: "Ni som åkte ut... hur kändes det?"
Sen följde dryga en timme med samma fråga om och om igen. "Hur kändes det?"
Nej fy för scouter!
På eftermiddagen gick vi och fikade/åt på Mingel och bar, och jag fick äntligen stöta på den smaskande gubben som alla talar om. En helt vanlig gubbe alltså, som tydligen tillbringar större delen av sin tid på Mingel, där han sitter och smaskar utan att äta något. Plus att han hostar jättehögt.
Rolig kille som jag ser fram emot att tillbringa många eftermiddagar med!
På grund av en nära väns blogg-abstinenst har jag bestämt mig för att återuppta det här emd bloggandet.
Det kändes väldigt tråkigt ett tag, och jag skyllde på att jag faktiskt har mycket att göra i skolväg, men egent. är det bara bull-shit ,som det heter. Så nu sitter jag här än en gång.
Under en helt vanlig dag i internationella vasaskolan fick vi vara med om en "workshop" som skulle frigöra oss från våra fördomsdemoner. En färgad jänta samt en scout på crack undervisade oss.
Eller undervisade och undervisade, vi lekte hela havet stormar och efter det frågade de med en jätteförstående och sympatisk stämma: "Ni som åkte ut... hur kändes det?"
Sen följde dryga en timme med samma fråga om och om igen. "Hur kändes det?"
Nej fy för scouter!
På eftermiddagen gick vi och fikade/åt på Mingel och bar, och jag fick äntligen stöta på den smaskande gubben som alla talar om. En helt vanlig gubbe alltså, som tydligen tillbringar större delen av sin tid på Mingel, där han sitter och smaskar utan att äta något. Plus att han hostar jättehögt.
Rolig kille som jag ser fram emot att tillbringa många eftermiddagar med!
Feeders älskar feta individer
Soundtrack: Inga problem - Snook
KlippningJobbBrösthår- Flickvän
- Garderob med mössor
P&L-biljett
Så på en lördag, ja då vet du var du hittar mig.
Soundtrack: Ett glas vin - Sanna Carlstedt
Resume:
Det var party i lördags. Vad som var en inflytningsfest från början förvandlades till en jazz-fest, vilket blev en jazz-sp1i-fest, som tillslut hamnade på jazz-sp1i-vemfansomhelst-fest.
Runt kvart i nio, efter en förfest på MCdonken (!), drog jag och bergby-grabbsen till något betongområde vid närheten av max, där vi gled in i Miles tvåa.
Till en början var det inte alltför mycket folk, men senare på natten när jag hade supit till mig rejält så var det helt sjukt mycket folk. Hela lägenheten var en stor kö, en kö som enbart bestod av roliga människor. En del kände jag inte, men de gjorde mig intet förnär.
Vad som fövånar mig var att jag var så jävla aggresiv. Jag började hata folk utan orsak, trampade på folk som däckat och krossade glas. Nejfyfan. Dessutom cirkulerade ett rykte om att jag våldagit en tjej. Vilket jag kanske kan förklara:
När jag gick i åttan hade jag min första riktiga fylla.
Det var sista april och jag, klas + mitt ex skulle sova i klasans husvagn.
Jag hade med mig sprit och jag och Amanda söp ner oss, för att anlända stupfulla till "festen" som var i saltharsfjärden. Så efter vi hade sprungit omrking där ett tag så raglade vi hemmåt.
Väl hemma i husvagnen så skulle vi gå och lägga oss, när jag kom på att Amanda ju faktiskt kunde få svamp om hon sov i de tajta jeansen hon hade på sig. Därför hjälpte jag henne av med byxorna.
Sen somnade vi båda utan att lägga ett finger på varandra.
Det var alltså på helt falska antaganden som jag helt plötsligt blev klassad som våldtäktsman.
Men det var ändå jävligt roligt den kvällen, och jag hoppas verkligen att Miles flyttar snart igen.
Resume:
Det var party i lördags. Vad som var en inflytningsfest från början förvandlades till en jazz-fest, vilket blev en jazz-sp1i-fest, som tillslut hamnade på jazz-sp1i-vemfansomhelst-fest.
Runt kvart i nio, efter en förfest på MCdonken (!), drog jag och bergby-grabbsen till något betongområde vid närheten av max, där vi gled in i Miles tvåa.
Till en början var det inte alltför mycket folk, men senare på natten när jag hade supit till mig rejält så var det helt sjukt mycket folk. Hela lägenheten var en stor kö, en kö som enbart bestod av roliga människor. En del kände jag inte, men de gjorde mig intet förnär.
Vad som fövånar mig var att jag var så jävla aggresiv. Jag började hata folk utan orsak, trampade på folk som däckat och krossade glas. Nejfyfan. Dessutom cirkulerade ett rykte om att jag våldagit en tjej. Vilket jag kanske kan förklara:
När jag gick i åttan hade jag min första riktiga fylla.
Det var sista april och jag, klas + mitt ex skulle sova i klasans husvagn.
Jag hade med mig sprit och jag och Amanda söp ner oss, för att anlända stupfulla till "festen" som var i saltharsfjärden. Så efter vi hade sprungit omrking där ett tag så raglade vi hemmåt.
Väl hemma i husvagnen så skulle vi gå och lägga oss, när jag kom på att Amanda ju faktiskt kunde få svamp om hon sov i de tajta jeansen hon hade på sig. Därför hjälpte jag henne av med byxorna.
Sen somnade vi båda utan att lägga ett finger på varandra.
Det var alltså på helt falska antaganden som jag helt plötsligt blev klassad som våldtäktsman.
Men det var ändå jävligt roligt den kvällen, och jag hoppas verkligen att Miles flyttar snart igen.
